Vad nakenhet säger om frihet
För ofta har jag, i flyktiga samtal eller djupare sådana, stött på en tanke – ett konstaterande – som till sist gett mig insikten att den nakna kroppen är ett utomordentligt mått på upplevd frihet.
Det är en behaglig insikt, eftersom den visar hur sinne och kropp hänger samman – att ord inte alltid behövs, att vi känner i kroppen det som huvudet vet är rätt eller fel, naturligt eller onaturligt.
-
Senast häromdagen hörde jag resonemanget igen. En ny bekantskap beskrev hur fritt han och hans familj lever tack vare de boendeförhållanden de ordnat.
"Jag kan gå helt naken på vår tomt och vidare in i skogen, flera kilometer i vardera riktningen, utan att behöva oroa mig för att träffa en annan människa."
Jag förstod genast hur fria de var – eftersom måttet han använde var möjligheten att vara naken. Fri från kläder, som den han är.
I andra samtal har det låtit liknande:
"Jag vill bo så att jag kan hämta morgontidningen naken”, har både jag själv tänkt och hört vänner och bekanta säga. Den friheten är mer uppnåelig än att kunna ströva fritt i flera kilometer – men det är fortfarande frihet.
Frihet kan alltså mätas i graden av nakenhet.
Hur naken kan jag vara på stranden vid sjön?
Hur naken kan jag vara på min tomt?
Hur naken kan jag vara när jag går på promenad?
= Hur fri är jag vid dessa givna tillfällen?
-
Jag minns när jag bodde i en lägenhet i Stockholm. Då var jag så ofri att jag var tvungen att ta på mig något innan jag drog upp persiennerna på morgonen – insynen var total. På kvällen, efter träning och dusch, fick man skyla sig om man inte dragit för innan.
Jag minns att jag ibland tänkte (oftast då jag glömt dra för) att det vore skönt att vara mer fri, att slippa tänka på det.
Du måste lämna staden (eller kanske ta dig upp på taken) för att hitta så mycket frihet att måttet "naken" kan appliceras. Men inte ens då är man särskilt fri. Inte på badplatserna kring Mälaren eller i naturreservaten. Det är folk överallt.
-
När måttet naken används för frihet handlar det inte om exhibitionism eller nudism, utan om möjligheten att vara naken utan att riskera att träffa någon annan. Det är ett sätt att konkret mäta avstånd till andra människor som man måste förhålla sig till.
Att bada naken i sjön är skönare än att ha badkläder som smiter åt. Att vakna och gå direkt från sängen till kaffebryggaren, sedan ut i solen, utan att först klä på sig – det är lyx. Även för den som inte känner sig bekväm med nakenhet ens i eget sällskap. Vetskapen att det går – det är ett mått på friheten där man befinner sig. Ett både fint och tydligt mått.
Somliga kanske säger att det också är ett mått på ensamhet – inte jag. Man kan vara naken i stora grupper. Det är snarare ett mått på avskildhet – vilket i vår moderna värld i praktiken också är frihet.
-
Själv har jag kommit halvvägs till den frihet jag eftersträvar sett till nakenhetsskalan. Omkring där jag bor finns sjöar där jag kan bada utan badkläder, även om jag får ha handduken redo och hålla lite koll. Skogar finns det gott om, om jag skulle vilja bli ett gående smörgåsbord för insekter.
Jag behöver inte klä på mig det första jag gör på morgonen, och jag kan använda delar av tomten helt fritt. Men jag påminner mig ändå att "mörkt ute och tänt inne" betyder full insyn.
-
Jag avundas därför honom som kunde gå flera kilometer på sina ägor utan att möta en enda själ. Det är den yttersta friheten. Inne blir ute, och ute blir inne. Sömlöst.
Levde jag så är jag rätt säker på att jag fortfarande skulle ha kläder när jag klipper häcken eller går med gräsklipparen. Och definitivt om jag ska upp och tjära taket eller krypa i grunden.
Men det hade varit trevligt att veta att jag lika gärna kunde låta bli.
Då hade jag känt mig riktigt fri.