Menskonst, misstag och mod

Om man bara avfärdar är det lätt att missa och halka efter.

Konsten berättar om människorna som skapar den, men ännu mer avslöjar den något om var och en som betraktar, tolkar, tar till sig den eller stöter bort den. Däri ligger konstens verkliga relevans. Vill man förstå sin samtid på djupet, är det klokt att se på konsten – och på reaktionerna den väcker.

Därför ska konst inte förbjudas eller censureras. Den ska vara fri att utöva, att ställa ut, och därmed fri att diskutera – att hyllas eller kritiseras. Ibland väcker den så starka känslor att den angrips av veritabla bildstormare. Också det säger något. Som sagt – reaktionerna lär oss lika mycket som verken själva.

Det verkligt farliga är när vi reagerar utan att tänka. Som vissa gör – de som saknar förmåga att analysera innan de agerar. När instinkten vinner över insikten, och reflexen över reflektionen.

För även om reaktionerna säger något, är det ändå sorgligt när samma troglodyt återvänder gång på gång med sitt "bränn bränn bränn”-gäng. Jag är medvetet vass här – men det är i första rummet riktat mot mig själv. För troglodyten har ibland varit jag.

Jag både ger och tar – även när jag själv är både mottagare och avsändare.

-

Jag borde ha lyssnat på gänget som skapade menskonst.

Den var relevant när den dök upp, och köerna ringlade långa till Period Pieces i Göteborg 2014. Menskonsten sa något om samtiden, om rörelserna kring den – Fi, feminismen. Konst med kroppsvätskor är inget nytt. Den typen av uttryck dök upp (gissa när...) på 1960-talet.

Men menskonsten i Sverige sa något särskilt om den svenska situationen. Det handlade inte bara om att tokiga feminister löpte amok, utan också om en känsla bland kvinnor: att något så naturligt som mens fortfarande var tabu. Liv Strömqvists sommarprat om mensens historia satte ljus på det där.

Sanningen är att viktiga frågor kom upp till ytan i efterdyningarna av menskonstens nedslag. Framför allt handlade det om de bekymmer kvinnor kan ha under menstruationen. Då och nu skiljer sig markant – och det gläder mig att väninnor idag berättar att de kan vara betydligt öppnare med måendet under denna återkommande pärs som de genomlider för allas vår skull.

Och ärligt talat – vi hade knappast haft tamponger och bindor tillgängliga på damtoaletten i Svenskarnas hus om det inte vore för det som hände då. Det tror i alla fall inte jag.

-

Jag borde ha lyssnat på gänget som skapade menskonst.

Det gjorde jag inte. Jag raljerade och dömde ut det som feministisk dårskap. Det var inte fel i sak – men också dårskap har en källa. Feminismen hade aldrig fått fäste om det inte funnits en rättmätig klagan att luta sig mot. Och menskonsten hade inte gjort det avtryck den gjorde om det inte fanns något bakomliggande. Det går inte att vifta bort som enbart sensationslystnad.

Den kom och gick. Idag är den så irrelevant att Esther Arndtzén i GP önskade dess renässans. Så har inte skett. Tack och lov, säger jag. Estetiskt var det inte trevligt. Den var inte vacker.

Men:

Jag borde ha varit nyfiken. Att jag blivit det i efterhand beror på att de som inspirerat mig söka djupare är personer jag uppskattar. Liv och mensgänget var inte sådana. Men min personliga smak får inte stå i vägen när samtiden ska begripas.

Var det då rätt att ställa ut menskonst i tunnelbanan? Nej, jag tycker inte det. Det var osmakligt. Och i det offentliga rummet gäller andra regler än i det privata. För mig är den gränsdragningen tydlig.

-

Politiken är nedströms kulturen.
Tröttsamt att återkomma till det – men det är sant.
Politiken kan sedan ge sig på kulturen, det är också sant.

Vi får rulla med slagen och ta personligt ansvar:
att vara nyfikna
att utforska
att lyssna
att försöka förstå
och –
att vara lite hårdhudade.

Kultur är inget för lättkränkta.
Låt det sjunka in.

---